Mitt förra konstprojekt handlar om eller heter ”Änglar”. Det är tre kladdiga, fula akvarellmålningar med olika tolkningar och symboler för änglar.

Idén i sig var mycket mycket bra i mitt tycke men hur de utfördes är horribelt. De har skrikiga hårfärger, fula bakgrunder. En ser enligt en väns tolkning ut som Eva ur Bibeln.

Kanske att jag gör om det på ett bättre sätt långt in i framtiden.

Det projekt jag har som ligger och gror i huvudet kommer om det förra hette änglar heta ”Havet”.

Men likt det förra har det att göra med mycket mer än havet. I det förra (första versionen) fick jag in smärta, hopplöshet, ensamhet, uppgivenhet och upprivenhet. Och det där andra i form av konstiga färger etc.

Det kommer snarare handla om myter och konstiga/gulliga/fula ord på något sätt relaterade till havet.

Jag har läst om många totalt tankeställande konstprojekt. En del, en liten del av dem har varit folk som bytt identitet endast för projektets skull. Blivit någon de inte är endast för att tänja på gränser, se reaktioner. Vad det nu kan ge. För att sedan återgå till sig själva. Bortsett från att de slösat bort tid av sina liv och inte alls är samma person som vid projekts början utan en mycket utvecklad version av sig själva.

I en skoluppgift jämförde jag nyligen ens jag med en kakform som ständigt får nya detaljer och en ny kaka bakas vid varje förändring.

Vår relation inleddes som många av mina andra över ett internetforum. 

Den enda aktiviteten som inte är livsnödvändig utan endast tidsfördriv som jag klarar av nuförtiden utan ångest är att läsa. Då går det inte att jämföra sig med andra, ingen är bättre än någon annan och en kan inte misslyckas.
Jag målar inte längre, skriver inte så någon annan ser, umgås inte med andra, går inte i skolan, går inte på någon sport eller liknande.
För allt i livet ska vara en tävling, vem som äter upp maten snabbast av syskonen, vem som springer snabbast, är bäst i klassen på matematik, snyggast osv.
Jag klarar det inte. För jag vinner aldrig men kommer heller aldrig sist så jag får inte något tröstpris heller.
Jag är aldrig bäst på något men heller aldrig sämst. Aldrig någonting alls. Oavsett vilka en mäter med, aldrig jag.

Jag drack för mycket kaffe och såg en stor del av en film och nu känns allt overkligt och totalt ensamt och jag kommer aldrig kunna sova men jag ska ha muntligt nationellt prov i engelska imorgon och det kommer inte gå och mitt ansikte är hemskt allt är fantastiskt och här ligger jag och förstör min framtid

I wanted to peal away the shame from my skin the same way spring rips away winters face

Ångesten känns inte längre som någonting som gnager eller trycker lite under nyckelbenen, nej den känns som någon som drar med en kniv på min insida och trycker med stor del av sin vikt vid min mage.

Du har violkarameller i högerfickan på din allt för stora jacka.
Du är sådär kort att det mest är komisk.
Du är den som alltid drar skämten ett steg för långt.
Du är den fula i ditt kompisgäng.
Du är den där som inte är någonting någonsin, inte fin men inte ful osv.
Du pratar om sånt en inte ska prata om.
Du är den folk tänker "Jag är ju i vart fall inte som hen" om.
Du är den viktigaste personen i mitt liv.

Ålderns höst och nostalgi.

Jag låg på min säng och tänkte och plötsligt kom jag på någonting nytt som du antagligen hade planerat. Allt kommer i efterhand, nytt hela tiden fast att jag nästan tror att det är helt klart i mitt huvud. Jag tänker inte ens på det medvetet längre utan mina tankar bara hamnar där ibland. Oförberett.
Det har snart gått ett år och det är fortfarande lika obehagligt.
Hjälp mig, rädda mig ifrån ensamheten i mitt huvud. Lyft mitt ansikte ovanför ytan innan jag är helt jävla död.

En sån vacker stad men med åh så hemska minnen.
Jag rundar hörnet, blickar fram över bilarna. Står där en skåpbil är jag körd, körd. Då är den här delen den sista.
Jag vill inte dö A, vill inte. Jag vill leva för även fast allt känns totalt meningslöst så är det någonting som håller mig kvar. Jag har en uppgift här, det är någonting jag måste göra, klara eller kanske bara uppleva.
Du kan inte göra det. Du må vara hemsk, men inte så hemsk.
Nej. Snälla. Låt mig vara

Ålderskris utanför föräldrarmöte
Motvilligt fortkörningsböter på E4:an.
Ångest, revbenssmärta, hjärtslag, kissnöd.
Sent kaffe, ingen sömn. Logik.

"You are not a robot, you're lovable, so lovable."
Det är den raden som får mig att fortsätta fungera. Håller ihop mig när stora bitar av mig vill lossna. För jag känner mig så, som en robot och oälskbar. Men så kommer den på i shuffle lite halvt oväntat och drar mig tillbaka till verkligheten.

Jag har varit kär på riktigt 2 gånger under mina dryga 16 år. Båda gångerna hände det bara sådär, utan att jag var riktigt beredd. Helt plötsligt, så bara var jag helt fladdrig och personerna tog upp mer tid i mitt huvud än vad de egentligen var värda.
Jag berättade aldrig för någon av dem. Men jag tror ändå att de båda, på något sätt fått reda på det.
Att komma över, det är motsatsen.
Hela det med att bli kär, det är som en slätt och sedan bara ett stup, rakt ned. Att komma över är att försöka klättra upp nedifrån det jävla stupet.

Igår studerade jag matematik för första gången på ett år. Nio nästan helt felfria uppgifter. Sedan åkte jag till tandläkaren.
För att jag klarade tandläkarbesöket någorlunda belönade jag mig själv med att gå på bokrean på Akademibokhandeln. Hem kom två pocketromaner och en novell skriven som dikter, två små paket som inte väger så mycket just nu men uppskattningsvis bör ge ungefär 15 liter hallonte. Det räcker kanske ett tag. Eller bara en stund. Eller för resten av min evighet.