Jag har grävt ned huvudet i min kudde. Den luktar florsocker, vet ej varför.
Lyssnar på Bastille och nynnar med. Tårarna rinner, det går inte att förneka. Min axel gör ont och jag hör slag mot metall någonstans ifrån. Finns dock en stor chans att det bara är jag som hör de där slagen.

Idag träffade jag en vän. Vi drack te och pratade politik. Det var sjukt mysigt. Älskar de få men helt underbara vänner jag har, de är handplockade i princip. Ihh.
Det är typ det enda jag gjort idag. Meh.

Igår var jag med min pappa och mina yngre biologiska syskon i en skog. Vi tog bilder, fikade och sådär. Det var väl rätt mys. Bröt dock ihop totalt på kvällen sedan men det är inte så viktigt..
Gjorde enchiladas också, juste.

I förrgår var en släkting här och hälsade på. Hen är ett rasistiskt, sexistiskt svin för att vara ärlig. Så.. det var väl sådär va..
Fast innan det färgade jag ju håret vilket jag inte hunnit vissa här. Men det tänker jag inte.

"“You have to ask yourself: When you finally get the ultimate possession, when you’ve made the ultimate purchase,when you buy the ultimate home, when you have stored up financial security and climbed the ladder of success to the highest rung you can possibly climb it, and the thrill wears off–and it will wear off–then what?”

There is an analogy that comes from the world of games. It was used quite some time ago by a psychologist named James Dobson. I first learned it from my grandmother. My grandmother taught me how to play the game monopoly. Now, my grandmother was a wonderful person. She raised six children. She was a widow by the time I knew her well. She lived in our house for many, many years. And she was a lovely woman, but she was the most ruthless Monopoly player I have ever known in my life. Imagine what would have happened if Donald Trump had married Leona Helmsley and they would have had a child. Then, you have some picture of what my grandmother was like when she played Monopoly. She understood that the name of the game is to acquire.

When we would play when I was a little kid and I got my money from the bank, I would always want to save it, hang on to it, because it was just so much fun to have money. She spent on everything she landed on. And then, when she bought it, she would mortgage it as much as she could and buy everything else she landed on. She would accumulate everything she could. And eventually, she became the master of the board.

And every time I landed, I would have to pay her money. And eventually, every time she would take my last dollar, I would quit in utter defeat. And then she would always say the same thing to me. She’d look at me and she’d say, “One day, you’ll learn to play the game.” I hated it when she said that to me. But one summer, I played Monopoly with a neighbor kid–a friend of mine–almost every day, all day long. We’d play Monopoly for hours.

And that summer, I learned to play the game. I came to understand the only way to win is to make a total commitment to acquisition. I came to understand that money and possessions, that’s the way that you keep score. And by the end of that summer, I was more ruthless than my grandmother. I was ready to bend the rules, if I had to, to win that game. And I sat down with her to play that fall.

Slowly, cunningly, I exposed my grandmother’s vulnerability. Relentlessly, inexorably, I drove her off the board. The game does strange things to you. I can still remember. It happened at Marvin Gardens. I looked at my grandmother. She taught me how to play the game. She was an old lady by now. She was a widow. She had raised my mom. She loved my mom. She loved me. I took everything she had. I destroyed her financially and psychologically. I watched her give her last dollar and quit in utter defeat. It was the greatest moment of my life.

And then she had one more thing to teach me. Then she said, “Now it all goes back in the box–all those houses and hotels, all the railroads and utility companies, all that property and all that wonderful money–now it all goes back in the box.” I didn’t want it to go back in the box. I wanted to leave the board out, bronze it maybe, as a memorial to my ability to play the game.

“No,” she said, “None of it was really yours. You got all heated up about it for a while, but it was around a long time before you sat down at the board, and it will be here after you’re gone. Players come and players go. But it all goes back in the box.”

And the game always ends. For every player, the game ends. Every day you pick up a newspaper, and you can turn to a page that describes people for whom this week the game ended. Skilled businessmen, an aging grandmother who was in a convalescent home with a brain tumor, teenage kids who think they have the whole world in front of them, and somebody drives through a stop sign. It all goes back in the box–houses and cars, titles and clothes, filled barns, bulging portfolios, even your body."

Källa typ isch: http://ratedjc.wordpress.com/2009/03/04/it-all-goes-back-in-the-box/

I fredags träffade jag en väldigt nära vän. En person som betyder otroligt mycket och som jag ärligt kan säga att jag inte vore här idag utan. En vän som alltid finns där för mig, i exakt alla lägen. En vän som gett mig livet.
Jag kan prata om allt med honom, verkligen allt och ingen känner mig bättre än honom, utom jag själv då. Han är min bror men inte i blod. Jag skulle ge allt för hans skull.
Han är den minst dömande och vänligaste människan jag någonsin känt med råge. Han är den bästa vän jag någonsin haft.

Vi gjorde lite olika saker, åt på max (jättegott fafktiskt), gick runt, hittade en modern lekplats som vi prövade. Sedan gick vi upp i en bro över tågrälsen. Den hade gula och orangea fönster vilket var ganska coolt. Det såg ut som ett sepiafilter.

Vi pratade, mest han. Han pratade om sina ex., några stycken. Om jag inte minns fel började han med de senaste och gick bakåt. Ett av dem känner jag, hans senaste. Men det var inte henne jag tänkte skriva om idag.

Det gick människor förbi lite hela tiden och det var öppet på två sidor av bron. Vissa tog upp sina cyklar med hissen och andra gick upp för trapporna. Vi satt ju trots allt vid stationen så det var en del människor även fast det var rätt så avskilt.

Han är en väldigt intelligent person. Han verkar inte bryr sig inte om vad han pratar om och vem som lyssnar, känner ingen skam.

Någonting som förvånade mig var ett av hans första ex, Vi kan kalla henne Ida men hon hette inte det egentligen.
Han berättade som sagt om alla sina ex lite grann och jag lyssnade även fast jag tyckte att det var ett ganska så jobbigt samtalsämne för jag är inte någon som vågar sägs ifån om sådant. Det var nästan lite halvtråkigt och jag orkade inte riktigt hänga med.
Men någonting som fick mig att lyssna var när han pratade om Ida. Han sa någonting i stil med att "Man bara behövde vara i samma rum som henne för att få ligga". Då började jag lyssna på riktigt. Han berättade att hon sedan tyckte att det var våldtäkt. Vad han sedan sa fick mig att gråta och skrika inombords, "Men hon sa ju inte nej, hon bara låg där. Hon protesterade inte"

Nu när jag skriver detta gråter jag. Våldtäkt är för mig av olika anledningar ett väldigt känsligt ämne och jag har skrivit en del om det tidigare. Även här, på denna blogg men det finns inte kvar.

Min vän, MIN vän, min fina fina vän. Jag trodde inte så om honom. Jag vill inte vara besviken på honom. Jag kan inte se honom på det sättet, det bara går inte. Det var länge sedan och jag tror verkligen inte att han fortfarande är så direkt. Men det gör ändå så helvetes jävla jävla ont.

Där och då ville jag skrika på honom och springa iväg.
"Men hon sa ju inte nej"
-"MEN HON SA JU INTE JA"
Men jag gjorde ju inte det. Jag bara satt där och visade inga känslor alls.
Men jag vände bort mitt ansikte, med håret i vägen för mina ögon från hans synfält för jag ville inte att han skulle se att mina ögon var blanka av tårar.