Den enda aktiviteten som inte är livsnödvändig utan endast tidsfördriv som jag klarar av nuförtiden utan ångest är att läsa. Då går det inte att jämföra sig med andra, ingen är bättre än någon annan och en kan inte misslyckas.
Jag målar inte längre, skriver inte så någon annan ser, umgås inte med andra, går inte i skolan, går inte på någon sport eller liknande.
För allt i livet ska vara en tävling, vem som äter upp maten snabbast av syskonen, vem som springer snabbast, är bäst i klassen på matematik, snyggast osv.
Jag klarar det inte. För jag vinner aldrig men kommer heller aldrig sist så jag får inte något tröstpris heller.
Jag är aldrig bäst på något men heller aldrig sämst. Aldrig någonting alls. Oavsett vilka en mäter med, aldrig jag.