De är så osäkra på sig själva att de inte ens vet om det. De skulle säga emot om jag berättade det för dem. Söker ständigt bekräftelse om så bara en reaktion då de med mening irriterar. De gör det inte medvetet i de flesta fall och kanske inte ens förstår att det får dem att må bättre. De försöker även att trycka ned andra till sin nivå för att må bättre angående sig själva. De är de mest hjärntvättade, djupast sovande. Det finns inget hopp för dem och det får mig att gråta.
De är vuxna människor ibland även gamla men de har fortfarande inte växt ur sina städer.
Jag växer ur städer som ett barn växer ur sina kläder.
Men på något sätt verkar de gladare än mig, kanske är det här en nackdel.

För att sluta vara kär i någon funkar det ju inte så bra att ha en känd person som liknar personen en är kär i som låsskärm. Som att en inte tänker på personen tillräckligt redan.

Jag läser helst böcker om barn. Ur deras perspektiv. För de har fortfarande sig själva kvar.
Böcker är det bästa tidsfördrivet av alla, skadar ingen.
Nyligen så läste jag:
- De bortglömda barnen som är en bok skriven om familjehemsplacering. Av en som tog hand om barnen. Skriven på liknande sätt som en bok jag skrivit lite om tidigare, Flickan och skulden. Olika kapitel för varje fall. Mycket sorgliga.
- Mormor hälsar och säger förlåt. Själva bokens utseende avskräckte mig länge då det påminde mig om någon jag inte ville bli påmind av. Men den var värd väntan, helt fantastiskt gullig och sorglig på samma gång.
- Morfar skrev inga memoarer, Liknande titel som föregående, ganska lik. Skriven mer gammeldags och inte särskilt modernt. Men den är ju också bakåt i tiden. Att den är skriven av Gustav Fridolin är ju sött.
- Gräspojken, Den handlar om vad det låter som, cannabis. Den är skrattretande, sorglig och spännande ändå. Lite pinsam att ha i bokhyllan men ack, så värd sin plats.
- Coraline. Läskig, spännande, vacker. Den var så läskig ett tag att jag var tvungen att ta flera veckors paus. Men sen läste jag ut den på en natt för att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den slutade lyckligt vilket var lite tråkigt dock.
och
- Blendas bekännelser. En bok som jag redan läst tidigare och älskat. Normalt sett brukar jag romantisera böcker något enormt men denna var precis lika bra som jag mindes den. Om en överviktig tjej vid namn Blenda. Helt jävla fantastisk, det är allt jag har att säga för den är för fin för mina ord, finns inga att beskriva den. Tack.

Snart ska jag läsa Fågelburen, Det, Möss och människor, Det kalla landet och Exodus.
Jag läser även Liftarens guide till galaxen lite smått då och då. Men oj vad den är långsam.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Mitt förra konstprojekt handlar om eller heter ”Änglar”. Det är tre kladdiga, fula akvarellmålningar med olika tolkningar och symboler för änglar. Idén i sig var mycket mycket bra i mitt tycke men hur de utfördes är horribelt. De ha...

  De flesta människor har bröst. Det finns dock undantag så som variationer uppkomna av gener/olyckor/operationer. De bröst som många kvinnor men även andra har, alltså som oftast har mer fett än andra sexualiseras. De är nästan förbjudna. Enligt ...

  Vår relation inleddes som många av mina andra över ett internetforum.  Efter ett tag frågade du rakt ut om jag ville dejta dig. Du gillade mig tydligen, så snabbt. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag sa bara ja. Sedan träffades vi för ...

  1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då? Viva hate.    2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn? Flygvärdinna, Veterinär, Journalist. Nu ska jag dock bli personlig assistent skulle jag tro. ...

Den enda aktiviteten som inte är livsnödvändig utan endast tidsfördriv som jag klarar av nuförtiden utan ångest är att läsa. Då går det inte att jämföra sig med andra, ingen är bättre än någon annan och en kan inte misslyckas. Jag målar inte läng...