De bröst som många kvinnor men även andra har, alltså som oftast har mer fett än andra sexualiseras. De är nästan förbjudna. Enligt lag får du visserligen visa dem på t.ex badplatser men förra året blev en person ombedd att täcka dem på ett utomhusbad pga klagomål från andra gäster. Det här fick en del uppmärksamhet i media men många kommentarer från privatpersoner tyckte att detta var rätt.

Personer med bröst utan särskilt mycket fett; vilket ofta män har, sexualiseras inte strukturellt. De får gå med bar överkropp allmänt, utan kommentarer, sneda blickar osv.

 

En vän till mig tog nyligen bilder som hen var nöjd med och villa lägga upp. Men hen har mycket fettfyllda bröst och skulle de läggas upp på instagram skulle de raderas. 

Skulle någon med bröst med mindre fett lägga upp exakt likadana bilder, avslappnade utan utmanande poser skulle ingen så mycket som blinka, inte ägarna av appen, inte personerna som ser bilderna.  

 

På ask.fm var det nyligen (vet ej om det är fortfarande) ett projekt som ett par unga människor startade kallat "Bröstrevolutionen". De visade sina bröst och skrev texter, uppror mot reglerna på sidan. Det var fantastiskt. 

Jag skrev lite om det, var dock lite dåligt påläst och det finns en del felaktigheter, men ja. Om det finns intresse att läsa om det är det det mest gillade svaret på min ask som finns länkad till vänster.

 

Detta är inte alls okej. Det är inte okej att bröst med mycket fett sexualiseras, tvingas att bli täckta. 

Bröst är till för att producera mjölk vilket är föda för spädbarn. 

 

Jag själv har bröst med extra fett. Utöver att de ska täckas osv. så är de en jävla sten i ögat då de kan göra ont, vara i vägen osv. 

 

Efter ett tag frågade du rakt ut om jag ville dejta dig. Du gillade mig tydligen, så snabbt. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag sa bara ja.

Sedan träffades vi för första gången. Precis när vi kom in i huset där du bodde fick jag totalpanik. Du märkte det, frågade om det kanske skulle bli bättre om vi gick ut. Så det gjorde vi.

Du blev kär i mig någon gång efter det, på riktigt. 

Vid Valborg tog du med mig till några familjevänner. Vi höll hand, du höll om mig. Tittade på elden, åt. Vi var lyckliga.  

I början av Juni tog det slut, bara sådär. Du sa inte mycket men jag tror du sa att du behövde tid till dig själv och inte hade tid för ett förhållande. På internet någonstans skrev du just det, men även att du höll på att falla tillbaka i en del saker. Men du sa aldrig att det inte var mitt fel.

Jag låg på golvet och grät den dagen, sprang tills jag föll. Jag kände mig belastande. Som en börda.

Men saken är den att jag var aldrig kär i dig, det bara blev inte så.

Nu i efterhand så saknar jag dig ibland. Extremt. Sådär så att jag inte får luft av ensamhet. Det är lite sorgligt att jag började bli intresserad av dig först efteråt. Men så blev det, så får det förbli.