Förra veckan reste jag runt massor. Så mycket att jag glömde bort var jag var flera gånger.
Men det var fint, mysigt för det mesta. Göteborg var finast. Finast finast.
Men ja, nu är jag tillbaka i vardagen som jag helst bara skulle vilja rymma ifrån.

Två äpplen, sekundära liksom jag.

Sockervaddsklet, rak lugg.
Doft av väntan.
Bårhuspersonal som ser på kvadratiska formationer om färgskalor.

Akuten kl 07:34 Måndag 23:e Februari 15.
Jag  och illebror 12 år funderar över hur en person som är både blind och döv orienterar sig och kommunicerar.
Sedan var vi på sjukhuset igen och besökte familjemedlem. Vi hann inte vara inne på avdelningen i en halvtimme så jag svimmade först i bilen. Så kan det gå. Komiska ändå, mina fobier.

I Gbg fick jag en bok av mitt ena sällskap. Men jag kan inte läsa den ännu, men sen. Sen sen sen sen sensensensensensen sen.

Här blir jag nog kvar ett tag
Här kan jag stanna
Jag orkar inte resa mig, vill inte ha någon morgondag.

Mina händer är kalla och det är ljus i trädet.
Kanske i folks ögon med men inte i mina.
Det är lika kallt utomhus som inuti mig

Tillfredställande ändå, samma grader.

Här är min tumblr förresten, ganska fin den.
Det är den enda av mina sociala medier-konton jag inte mår dåligt av och avskyr. Må vara för att den är opersonlig, det kan jag nog säga att jag tror.
http://impulsiviteten.tumblr.com

Jag har min mammas ögonfärg och hela ansiktet för den delen. Jag har min pappas humor.
Men det är ungefär det enda jag har ifrån dem. Mina åsikter är helt annorlunda, min smak i det mesta och vad jag vill jobba inom. Det är bra, att jag fortfarande håller fast i mig själv.

Jag minns när jag brukade gömma 500-lappar i min bokhylla, besöka köpcentrum med mina två bästa vänner varje månad. När mitt största problem inte ens hade med mig att göra, när jag inte hallucinerade.

Vampyrer är fördärvade säger de och jag vill bli din så snälla låt mig komma in.
De vandrar ibland oss kanske du kanske jag.
Förvanlingaritualen går till såhär och såhär sa du men jag slutade lyssna efter tjugo sekunder.
Vitlöksblomman blommar igen fast den inte förväntas att göra så. Det kan du med Lee, det kan du med.

Bittermandel är det du?
Du är en mytoman och det är jag med men det säger jag inte.
Skärvor från ben.

Hardened heart, my heart is hard.
Hårdare än diamant och kallt som is.
Det är mitt jag.

Tear me apart, lift me up.
Throw me away, forget.
Leave me be.

Jag pratade med Adara om kärleken vid två inatt.
Vi kom fram till att det är så vi kommer dö för en kan tydligen det.

Jag vill gå i secondhandaffärer, fika i Köpenhamn, gå på gator jag inte gått på tidigare, åka tåg och hålla hand. Lyssna på vinylskivor, dricka te, mysa med pälsiga varelser.

Jag tänker allt jag inte får om och om igen de timmarna då det egentligen ska sovas.
Jag måste tala med dig omgående men det har inte hänt något hemskt.

"Kön är en imitation utan original
Ingen växer upp blå eller rosa
Ingen växer upp under- eller överordnad
2% av alla barn som föds i år kommer vara omöjliga att identifiera som x eller y
Och de skrattar fortfarande åt "hen"
Det finns inga identiteter
Allt är en konstruktion"

Så sjunger Silvana Imam i sin låt "I min zon".
Det en helt jävla fantastiskt text, Så. Jävla. Bra.
Vill typ skriva det med rött läppstift på alla speglar på allmänna platser, printa ut det skitsnyggt på halva A4a-papper och lägga överallt. Så bra är det stycket.

Kön är en konstruktion, precis som skuld, pengar, och tid. En konstruktion för att kontrollera. Någonting som är onödigt, i vägen.

Jag ser tid som cirklar. Andra ser det som streck, filmer eller kanske inte alls. Jag gillar tid men samtidigt inte. Det kontrollerar men det är intressant.
Liv är som filmer, alla vars en separat. Bilder. Scener. Massor av bilder och scener. Det är fascinerande, hur olika de där filmerna är. Hur någon gör något på en plats och någon annan på samma gång gör något helt annat jättelångt bort. Eller nära.

De är så osäkra på sig själva att de inte ens vet om det. De skulle säga emot om jag berättade det för dem. Söker ständigt bekräftelse om så bara en reaktion då de med mening irriterar. De gör det inte medvetet i de flesta fall och kanske inte ens förstår att det får dem att må bättre. De försöker även att trycka ned andra till sin nivå för att må bättre angående sig själva. De är de mest hjärntvättade, djupast sovande. Det finns inget hopp för dem och det får mig att gråta.
De är vuxna människor ibland även gamla men de har fortfarande inte växt ur sina städer.
Jag växer ur städer som ett barn växer ur sina kläder.
Men på något sätt verkar de gladare än mig, kanske är det här en nackdel.

För att sluta vara kär i någon funkar det ju inte så bra att ha en känd person som liknar personen en är kär i som låsskärm. Som att en inte tänker på personen tillräckligt redan.

Jag läser helst böcker om barn. Ur deras perspektiv. För de har fortfarande sig själva kvar.
Böcker är det bästa tidsfördrivet av alla, skadar ingen.
Nyligen så läste jag:
- De bortglömda barnen som är en bok skriven om familjehemsplacering. Av en som tog hand om barnen. Skriven på liknande sätt som en bok jag skrivit lite om tidigare, Flickan och skulden. Olika kapitel för varje fall. Mycket sorgliga.
- Mormor hälsar och säger förlåt. Själva bokens utseende avskräckte mig länge då det påminde mig om någon jag inte ville bli påmind av. Men den var värd väntan, helt fantastiskt gullig och sorglig på samma gång.
- Morfar skrev inga memoarer, Liknande titel som föregående, ganska lik. Skriven mer gammeldags och inte särskilt modernt. Men den är ju också bakåt i tiden. Att den är skriven av Gustav Fridolin är ju sött.
- Gräspojken, Den handlar om vad det låter som, cannabis. Den är skrattretande, sorglig och spännande ändå. Lite pinsam att ha i bokhyllan men ack, så värd sin plats.
- Coraline. Läskig, spännande, vacker. Den var så läskig ett tag att jag var tvungen att ta flera veckors paus. Men sen läste jag ut den på en natt för att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den slutade lyckligt vilket var lite tråkigt dock.
och
- Blendas bekännelser. En bok som jag redan läst tidigare och älskat. Normalt sett brukar jag romantisera böcker något enormt men denna var precis lika bra som jag mindes den. Om en överviktig tjej vid namn Blenda. Helt jävla fantastisk, det är allt jag har att säga för den är för fin för mina ord, finns inga att beskriva den. Tack.

Snart ska jag läsa Fågelburen, Det, Möss och människor, Det kalla landet och Exodus.
Jag läser även Liftarens guide till galaxen lite smått då och då. Men oj vad den är långsam.

Jag hatar människor och jag älskar människor. Jag hatälskar allt, allt utom dig, orespektabla människor och mig själv. För de hatar jag bara, rått och kallt och blött.

Det här vädret är hemskt. För varmt, för ljust. Passar inte min insida. Ett dugg. Möjligtvis till musiken jag lyssnar på men jag vill att den ska vara det enda ljuset.
Är förkyld. Har inte varit fysiskt sjuk på 3 år. Det känns extremt ovant och jag minns inte hur en är det. Tror att jag gnäller för mycket.

Snart kommer Mars, det går allt för fort.
Mars är min värsta månad för det var då jag försvann sjunde gången.

Som en hand runt halsen
Ett tryck innanför revbenen
Jag får ingen luft
Men det kanske blir bra till slut

Hallucinationer som av droger
Allting snurrar fort

Snälla vårda och måla mina naglar när jag är död så jag kan känna mig vacker för en gångs skull

Mötet i torsdags var himla fint. Bortsett från mina sociala problem som gjorde att det var extremt jobbigt då.
Men jag pratade med någon efteråt faktiskt. Wow. Är socialt kompetent på låtsas om en blundar och står på huvudet och halsar valfri dryck tills en svimmar. Men helst ska det vara kaffe mörkt som dina ögon när du tittar på mig.

Igår sydde jag spontant en tygkasse av en gardin och färgade mitt hår. Så bekvämt med nyfärgat hår.
Äter lite för mycket semlor och betygsätter dem.
Såg melodifestivalen i lördags också. SVT är transfoba svin men det är ju inte direkt någon nyhet eller så.
Bråkade med en f.d känd person lite på instagram, människor är ju ett bra tidsfördriv, det är de. Slutade hur som med att jag blev blockerad. Jaja.

För ett tag sedan drömde jag att min pappa, jag och min ena lillebror hade en restaurang i vårt nuvarande kök och matrum, att det var en skum butik en bit bort, i vår källare. Som jag gick in i och de hade "Bitch repellent-spray" som var typ rosa och blå (exakt som transflaggan!!). Jag köpte den. Sen kom det in en otrevlig gäst till restaurangen och sen helt plötsligt så var jag död och det var ambulanser överallt. Ja, ganska exakt så rörigt som det låter.

Vill veta hur lång jag är men vill inte mäta mig
Med andra, med andra

Dina lungor är svarta, de blir det när en röker. Matchar ditt kalla hjärta och glimmande själ. Någon sorts lockande matchning. Fan vad det gör ont.

Snöflingorna faller sakta, så som på film. Frukostflingor också, med bär. Så stora.
Jag är ensam men det är inte katterna.

Ska på ett möte med andra ungdomar idag. Ska åka buss och tåg också.
Är jättestressad och nervös.
Men just nu ska jag bara äta frukost, stilla lyssnandes på Vapen & ammunition.
Tänka på positiva saker endast. Saker att se fram emot.

Vilken färg har själen, älskling?
Min är svart tror jag. Eller vinröd.
Undrar om auror och själar hänger ihop, de sa att min var gulgrön.