"Hej, det var länge sedan. Varför har du inte hört av dig?"
Ska en svara på det ärligt eller med en vit lögn?
Jag brukar ta det sistnämnda. Känns bäst så.

Sedan senast har det varit jul, nyår, och kärlek och kyla.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag vill hålla det positivt typ.
Nyår var faktiskt hemskt fint, juste! Jag var med två kusiner och ett par andra personer. Vi åt gott och spelade spel, gick ned till hamnen och hade bäst plats även fast vi inte var ute i särskilt god tid.
Det var någon sorts inspelad röst som tydligen brukade spelas upp varje år men den hördes inte för det smällde så mycket allt för tidigt.
När vi gick därifrån kom det sju ambulanser. Jag har sjukhusfobi. Det var sådär.
Jag brukar utsätta mig för rädslor och så för adrenalin eller något. Obehag i liten mängd gör mig gott typ. Hatälskar folkmassor och brukar stå mitt i dem.

Framtiden då. Den finns inte men vad som kanske kommer är sportlov då jag slipper min familj. Ska till favoritmoder, och släktingar först. 5, kanske 6 fina städer också. Äta vad jag vill. Ha pengar. Åka tåg i flera timmar, vilket är bland det mysigaste jag vet. Två veckor dit. Längtar faktiskt.

Och jo, jag kan skriva igen. Orden bara flödar som mens eller kanske tårar. Nja mens beskriver nog det bäst.
Förresten så är min mens helt plötsligt regelbunden. Det är bra. Jag är bra. Jag äter. Jag klarar det här.

Ännu mer i framtiden så börjar jag ju gymnasiet förmodligen, efter sommaren.
Kanske ska ha sommarpraktik också men nu var gymnasiet ämnet.
På gymnasiet ska jag gå vård och omsorg på en ganska så väldigt liten skola. Hemskt hemtrevlig och gullig. Men visst finns det dåliga saker i det bra, det gör det ju.

Människor är ett bra tidsfördriv, det är lite sorgligt att jag återupptäckt det. Inte bra, måste sluta.

Hejdå.

Alla som liknar dig det minsta bakifrån blir till dig.
Deras ansikten, röster är din.
Alla är du.
Jag är livrädd.
Är det du? Eller det?
Vad händer om du ser mig?

Jag mådde så bra innan, kände mig vacker.
Gick med lätta steg.
Sedan sjönk allt totalt.
Jag fick panik, flydde. Gick runt.
Nu är jag här.
Klarar jag mig hela vägen hem eller kommer du se mig innan dess?

Mina ben känns tunga, ja hela kroppen för den delen.
Det känns som att jag väger 4 gånger så mycket som jag gör.
Jag känner mig klumpig, snubblar på kanten till en platta.

Det känns som att jag är gjord av plast, halvt genomskinlig sådan.
Jag känner mig fejk. Inte vald, så som silikonkroppsdelar eller liknande, verkligen inte.
Jag känner mig som ofrivilligt på låtsas. Existerar inte.
Ful, äcklig. Alla dåliga ord jag kan komma på just då.

"Jag hoppas att du tar förnutftet till fånga och begår självmord"
Menade du verkligen det, menar du det fortfarande
Ger hon dig uppdateringar
Vet du fortfarande allt det går att veta utan att känna mig
Jag är rädd.


~

Jag har grävt ned huvudet i min kudde. Den luktar florsocker, vet ej varför.
Lyssnar på Bastille och nynnar med. Tårarna rinner, det går inte att förneka. Min axel gör ont och jag hör slag mot metall någonstans ifrån. Finns dock en stor chans att det bara är jag som hör de där slagen.

Idag träffade jag en vän. Vi drack te och pratade politik. Det var sjukt mysigt. Älskar de få men helt underbara vänner jag har, de är handplockade i princip. Ihh.
Det är typ det enda jag gjort idag. Meh.

Igår var jag med min pappa och mina yngre biologiska syskon i en skog. Vi tog bilder, fikade och sådär. Det var väl rätt mys. Bröt dock ihop totalt på kvällen sedan men det är inte så viktigt..
Gjorde enchiladas också, juste.

I förrgår var en släkting här och hälsade på. Hen är ett rasistiskt, sexistiskt svin för att vara ärlig. Så.. det var väl sådär va..
Fast innan det färgade jag ju håret vilket jag inte hunnit vissa här. Men det tänker jag inte.

"“You have to ask yourself: When you finally get the ultimate possession, when you’ve made the ultimate purchase,when you buy the ultimate home, when you have stored up financial security and climbed the ladder of success to the highest rung you can possibly climb it, and the thrill wears off–and it will wear off–then what?”

There is an analogy that comes from the world of games. It was used quite some time ago by a psychologist named James Dobson. I first learned it from my grandmother. My grandmother taught me how to play the game monopoly. Now, my grandmother was a wonderful person. She raised six children. She was a widow by the time I knew her well. She lived in our house for many, many years. And she was a lovely woman, but she was the most ruthless Monopoly player I have ever known in my life. Imagine what would have happened if Donald Trump had married Leona Helmsley and they would have had a child. Then, you have some picture of what my grandmother was like when she played Monopoly. She understood that the name of the game is to acquire.

When we would play when I was a little kid and I got my money from the bank, I would always want to save it, hang on to it, because it was just so much fun to have money. She spent on everything she landed on. And then, when she bought it, she would mortgage it as much as she could and buy everything else she landed on. She would accumulate everything she could. And eventually, she became the master of the board.

And every time I landed, I would have to pay her money. And eventually, every time she would take my last dollar, I would quit in utter defeat. And then she would always say the same thing to me. She’d look at me and she’d say, “One day, you’ll learn to play the game.” I hated it when she said that to me. But one summer, I played Monopoly with a neighbor kid–a friend of mine–almost every day, all day long. We’d play Monopoly for hours.

And that summer, I learned to play the game. I came to understand the only way to win is to make a total commitment to acquisition. I came to understand that money and possessions, that’s the way that you keep score. And by the end of that summer, I was more ruthless than my grandmother. I was ready to bend the rules, if I had to, to win that game. And I sat down with her to play that fall.

Slowly, cunningly, I exposed my grandmother’s vulnerability. Relentlessly, inexorably, I drove her off the board. The game does strange things to you. I can still remember. It happened at Marvin Gardens. I looked at my grandmother. She taught me how to play the game. She was an old lady by now. She was a widow. She had raised my mom. She loved my mom. She loved me. I took everything she had. I destroyed her financially and psychologically. I watched her give her last dollar and quit in utter defeat. It was the greatest moment of my life.

And then she had one more thing to teach me. Then she said, “Now it all goes back in the box–all those houses and hotels, all the railroads and utility companies, all that property and all that wonderful money–now it all goes back in the box.” I didn’t want it to go back in the box. I wanted to leave the board out, bronze it maybe, as a memorial to my ability to play the game.

“No,” she said, “None of it was really yours. You got all heated up about it for a while, but it was around a long time before you sat down at the board, and it will be here after you’re gone. Players come and players go. But it all goes back in the box.”

And the game always ends. For every player, the game ends. Every day you pick up a newspaper, and you can turn to a page that describes people for whom this week the game ended. Skilled businessmen, an aging grandmother who was in a convalescent home with a brain tumor, teenage kids who think they have the whole world in front of them, and somebody drives through a stop sign. It all goes back in the box–houses and cars, titles and clothes, filled barns, bulging portfolios, even your body."

Källa typ isch: http://ratedjc.wordpress.com/2009/03/04/it-all-goes-back-in-the-box/

I fredags träffade jag en väldigt nära vän. En person som betyder otroligt mycket och som jag ärligt kan säga att jag inte vore här idag utan. En vän som alltid finns där för mig, i exakt alla lägen. En vän som gett mig livet.
Jag kan prata om allt med honom, verkligen allt och ingen känner mig bättre än honom, utom jag själv då. Han är min bror men inte i blod. Jag skulle ge allt för hans skull.
Han är den minst dömande och vänligaste människan jag någonsin känt med råge. Han är den bästa vän jag någonsin haft.

Vi gjorde lite olika saker, åt på max (jättegott fafktiskt), gick runt, hittade en modern lekplats som vi prövade. Sedan gick vi upp i en bro över tågrälsen. Den hade gula och orangea fönster vilket var ganska coolt. Det såg ut som ett sepiafilter.

Vi pratade, mest han. Han pratade om sina ex., några stycken. Om jag inte minns fel började han med de senaste och gick bakåt. Ett av dem känner jag, hans senaste. Men det var inte henne jag tänkte skriva om idag.

Det gick människor förbi lite hela tiden och det var öppet på två sidor av bron. Vissa tog upp sina cyklar med hissen och andra gick upp för trapporna. Vi satt ju trots allt vid stationen så det var en del människor även fast det var rätt så avskilt.

Han är en väldigt intelligent person. Han verkar inte bryr sig inte om vad han pratar om och vem som lyssnar, känner ingen skam.

Någonting som förvånade mig var ett av hans första ex, Vi kan kalla henne Ida men hon hette inte det egentligen.
Han berättade som sagt om alla sina ex lite grann och jag lyssnade även fast jag tyckte att det var ett ganska så jobbigt samtalsämne för jag är inte någon som vågar sägs ifån om sådant. Det var nästan lite halvtråkigt och jag orkade inte riktigt hänga med.
Men någonting som fick mig att lyssna var när han pratade om Ida. Han sa någonting i stil med att "Man bara behövde vara i samma rum som henne för att få ligga". Då började jag lyssna på riktigt. Han berättade att hon sedan tyckte att det var våldtäkt. Vad han sedan sa fick mig att gråta och skrika inombords, "Men hon sa ju inte nej, hon bara låg där. Hon protesterade inte"

Nu när jag skriver detta gråter jag. Våldtäkt är för mig av olika anledningar ett väldigt känsligt ämne och jag har skrivit en del om det tidigare. Även här, på denna blogg men det finns inte kvar.

Min vän, MIN vän, min fina fina vän. Jag trodde inte så om honom. Jag vill inte vara besviken på honom. Jag kan inte se honom på det sättet, det bara går inte. Det var länge sedan och jag tror verkligen inte att han fortfarande är så direkt. Men det gör ändå så helvetes jävla jävla ont.

Där och då ville jag skrika på honom och springa iväg.
"Men hon sa ju inte nej"
-"MEN HON SA JU INTE JA"
Men jag gjorde ju inte det. Jag bara satt där och visade inga känslor alls.
Men jag vände bort mitt ansikte, med håret i vägen för mina ögon från hans synfält för jag ville inte att han skulle se att mina ögon var blanka av tårar.

De flesta partier håller inte vad de lovar direkt. De lovar en massa saker, har sina fina punkter för att folk ska rösta på dem. Tar upp frågor för att få röster. Lindar in sina hårda, äckliga ord i vänliga ord och bomull.
Att ha ett system som bygger på att folket i hopp om förändring/förbättring väljer nya ledare är idiotiskt. Bara för att vi får nya personer till makten betyder det inte att det förändrar särskilt mycket.
Dessutom så heter det "folkmakt". Det benämns som att folket får vara med och bestämma. Men jag då? Jag är inte fyllda 18 år men jag är insatt. Men jag får inte vara med och bestämma. Det är inte okej någonstans. Jag blir inte mer människa dagen jag fyller arton jämfört med vad jag var dagen innan. Jag är fortfarande jag. Det tycker jag, men inte de.

Jag är starkt emot Sverigedemokraterna. Jag har en fungerande hjärna och ett hjärta som inte är gjort av sten.
Som ni kanske sett så är rubriken "Sverigedemokraternas invandringspolitik". De har verkligen lindat in den i vänliga och rundgående ord samt bomull något otroligt.
Men vi kan gå igenom det hur som.

Jag har läst på deras hemsida. Här:
http://www2.sverigedemokraterna.se/var-politik/invandringspolitik/

En rad som specifikt fastnade var
"Flyktingpolitiken skall annars primärt vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet."
~
Sverigedemokraterna vill alltså om jag förstått det rätt lägga resurser på att hjälpa flyktingar på plats, kanske typ i deras hemland där det kanske är krig eller brist på någonting.
Tänk er att det är krig i Syren där du bor. Det bombas och sådant. Du har förlorat din pappa för hans arbetsplats blev terroriserad. Din lillebror blev skjuten i skolan. Du har din lillasyster och din mamma kvar. Ni vill fly för här går det inte att leva. Ni vill fly till ett land där det inte är så farligt, där ni kan få nya liv, börja om. Här är det svält och vattenbrist. Antingen så dör människor av svält eller så blir de mördade. Men de säkra länderna vill inte ta er dit, ni släpps inte in där. Istället skickar de hit sjuksköterskor, mat och vatten. USA kommer hit och bombar mot de som krigar. De krigar mot krig. Som att äta för att en är mätt eller att ha sex för att bli oskuld.
Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara. Jag sitter här, i fredliga lilla Sverige. Visst, det går rasister på gatorna och jag är kvinna och förväntas vara tyst och snäll. Men jag har min familj, mina vänner, tak över huvudet, mat på tallriken. Det är svårt för mig att föreställa mig hur det skulle vara om Sverige var i krig. Näst intill omöjligt.

Vi övergår till nästa del som fångade mitt intresse.
"Att av ekonomiska skäl tvingas stanna i ett land där man inte trivs och inte vill leva är destruktivt för såväl landet som för den enskilde individen. Ett aktivt och generöst stöd skall därför ges till de invandrare som önskar återvända till sina hemländer."
~
De skriver det alltså som jag uppfattar att invandrare, efter att det blivit lugnare i deras länder OM de vill ska kunna återvända till där de kommer från.
Det tror jag inte ett ord av. Redan nu så skickas många nekade asylsökande hem till sina länder mot sin vilja. Till platser som de knappt minns för att de var så små/det var så länge sedan. Platser där de till skillnad från Sverige inte känner någon alls och inte känner sig trygga. De har kanske bekanta här i Sverige, de kanske till och med har jobb.


~~~

Okej vi lämnar det här för det gör mig upprörd.

Var fjärde/femte person över 18 här som jag bor ungefär har röstat på SD. Var femte jag ser som röstat. Var femte person är antingen blind för lögner eller främlingsfientlig. Var femte person är emot
Usch.


Jag läste vidare lite. Här:
http://www2.sverigedemokraterna.se/atgardsprogram-kvinnors-trygghet/

Det är alltså ett "Åtgärdsprogram för kvinnors trygghet"

Det enda som kommer fram är att de vill förlänga och höja straffen för t.ex våldtäkt. De vill höja skadeståndet till offren och de vill förlänga fängelsestraffen antar jag.
De verkar inte ens som att de är särskilt emot att Sverige är det land som har näst mest våldtäktsfall i hela världen. De vill helt enkelt bara förlänga straffen och höja brottsoffrets skadestånd.
Dels så tror de alltså att en våldtäkt blir lättare att hantera för att en får pengar? Att det gör mindre ont, att skammen är mindre?
De tror även på fängelsestraff. Att bestraffa någon för att de gjort något fel. Som att slå sitt barn när det gjort något fel. Nej. Jag anser personligen att fel bör lösas med vänlighet och vård. Att låsa in någon gör dem inte bättre, snarare tvärt om.

Dessutom hur som så är svensk juridik rent åt helvete. Särskilt vid sexuella övergrepp.
En bok jag läst som berört och öppnat mina ögon är "Flickan och skulden" skriven av Katarina Wennstam.
Wennstam har då dokumenterat och funderat över ett flertal rättegångar om sexuella övergrepp. Hur massor har lagts ner, hur våldtäkterna i princip skyllts på kvinnorna för att de varit lättklädda, alkoholpåverkade eller haft tidigare sexuella erfarenheter.
På en rättegång om ett sexuellt övergrepp kan offret (som då vid de allra flesta fall är en kvinna) på riktigt frågas om vad hen hade på sig, om hen druckit alkohol eller detaljerat hur dennes tidigare sexuella erfarenheter varit. Det kan bryta ned ett offer ännu mer.

Även om straffen för våldtäkt skärps så blir då inte rätten bättre angående det bara för det.

Som liten fick jag någon slags oidentifierbart utslag på främre delen av mitt pekfinger. På vänster sida precis i den sista böjbarheten innan fingrets slut.
Jag kände mig generad över det av någon anledning och höll därför alltid de böjt och min tumme över själva utslaget.
Det var där i typ flera månader.
Sedan bestämde jag mig för att göra mig av med det så jag tryckte helt enkelt sönder det med en nål. Och det blev inte ens infekterat. Success.
Sedan var jag ju barn och hade väldigt vild fantasi.
Du vet, barn är oftast inte rädda för saker de borde vara rädda för utan saker som deras undermedvetna kommit upp med.
Som monster i garderober eller under sängar.
Vad jag fick för mig var att ärret efter utslaget, som då var som en liten buckla (och fortfarande är) var att det var en sändare av något slag. Som alltså sände ut signaler till någon, vars enda mål var att hitta mig och döda mig. Och när jag höll över ärret så stannade den eller det upp för stunden, pausade. Och därför fick jag då längre tid på mig att leva.
Jag höll med tummen över ärret efter utslaget jämt och ständigt, alltid.
Men sen så blev jag äldre och mer förståndig och slutade att tro på det.
Men någonstans, antagligen i mitt undermedvetna bevarades det och därför, när jag känner mig hotad på något sätt, helt enkelt skrämd så håller jag alltid över ärret efter utslaget på min högra hands pekfinger.

Okej detta var antagligen inte intressant någonstans men jaja..

Så. Jag fyllde år igår och jag vet inte.. jag började tänka. Jag tänker mycket, på allt och inget.
Jag började tänka på mitt liv. Av alla varelsers liv så tänkte jag på mitt. För det är bara mitt. Jag är den enda som vet alla detaljer i det. För det är mitt, endast mitt. Visst finns det de jag delar stora delar av det med men som just nu är det ingen annan här som är vittne till vad jag gör. Jag har bara levt i femton år och en dag.
Jag tänkte på allt jag varit med om, alla platser jag varit på. Jag fick nog inte fram allt då jag har en del negativa minnen som jag begravt för att skydda mig själv.

Jag drömde även inatt. Det händer inte ofta att jag kommer ihåg drömmar men den från inatt kommer jag ihåg väldigt starkt även fast det gått några timmar sedan jag väcktes från den.
Det var en väldigt hemsk och verklig dröm. Jag är rätt dålig på det här med att få ut tankar, känslor och bilder i ord men jag kan i vart fall göra ett försök.
Det var några män i 20-25-års åldern någonting. Kanske 2 eller 3, det minns jag inte exakt. Jag satt lutad mot en mur som inte finns på riktigt utanför skolan och de kom fram till mig. De hade med sig ett par tjejer som de såg som sexuella objekt och de gick fram och tillbaka. Det var väldigt obehagligt så jag sprang jag till busshållplatsen. Jag minns inte exakt vad det var jag tänkte men det var något i stil med "Det här måste jag twittra om sedan" Sen kom bussen och jag satte mig där. Och sedan vaknade jag.
Jag vet inte varför jag kommer ihåg denna dröm av alla jag drömt eller varför den var så verklig men nu blev det så helt enkelt.


Åh just det, detta är mitt första blogginlägg här. Detta hoppas jag blir en mer seriös blogg. Om allt och ingenting fast ändå mest om mig, mina tankar och åsikter.
Läsare är inte något jag bryr mig om. Visst skulle det väl vara trevligt om andra än jag själv uppskattar vad jag gör. Men det viktiga är ändå att jag själv gör det.
Jag är ingen utbildad person, jag har inte ens gått klart grundskolan. Jag vet inte heller någonting om att skriva. Men jag gör det på mitt sätt och för mig är det bra nog.

Någon ordentlig beskrivning av mig orkar jag nog inte direkt med. Men vi kan ta en snabbis.
Jag är 15 och född i en kort kropp med blont huvudhår. Senare har det tillkommit en del ärr. Från äventyr och så men även från krig mot mig själv.
Mina föräldrar döpte mig till ett namn och det är inte mycket mer om det. Jag ogillar starkt när folk som har en osexuell fetisch för ovanliga namn typ fangirlar över det då jag inte alls varit delaktig i att välja det och inte tycker att det passar mig.
Min kropp må endast vara 15 år men jag känner mig betydligt äldre.
Jag gillar gamla saker. De flesta skulle nog kalla det för gubb eller tantighet.
Antika objekt så som böcker och tavlor fascinerar mig. Vem har hållit i den här, vem har rört bokens sidor, vem har tagit åt sig av och älskat innehållet så som jag gör nu(förhoppningsvis)? Vem har stått just här och vad tänkte denne då, hur var det på den tiden? Vem har gett sin kropp och själ för den här, vem har givit den allt av sig själv?
Jag gillar de två katterna jag bor med.
Även te, matlagning, musik, blommönster, hösten och allt som har med den att göra i princip, att måla, skriva, läsa, samla, inreda, djur, löv, feminism, filmatiseringar, hallon, mina vänner och familj, storstäder, parker och dofter är saker jag tycker om.
Saker jag ogillar finns det mycket av och jag vill helst hålla just detta inlägg så positivt som möjligt.
Och juste ja, jag är vegetarian men skulle gärna vilja gå över till vegan när/om jag får möjligheten då jag brinner för frågan om djurrätt.
Jag är ganska så politiskt engagerad men inte för mycket. Är sedan en kort tid tillbaka medlem i ett feministiskt ungdomsförbund men har ännu inte vågat gå på ett möte eller event tyvärr.